Kópakona

Kullabergsmanuskriptet återgivet i sin helhet

En förolyckad broder som via sitt testamente kräver en sista tjänst. En överlevande som högst motvilligt försöker uppfylla det som ålagts honom. Och hela tiden är det något som inte sägs rent ut, men som får allt att sluta i Öresunds iskalla vatten en stjärnklar vinternatt.

En säck med kläder och en bunt tätskrivna papper hittas av en tillfällighet i en av Kullabergs klippvikar. Sakerna verkar tillhöra den sedan några månader spårlöst försvunne Mikael Svensson, eftersökt och omskriven i media. Den efterlämnade texten, ”Kullabergsmanuskriptet”, visar sig utgöra en detaljerad redogörelse för en serie händelser som kulminerar i ett förmodat självmord. Men är det verkligen hela sanningen?

Spåren leder till Färöarna och till ytterligare en aktör i dramat: den omkomne brodern Valters sambo Guðrið. Vem är hon, var kommer hon ifrån? Och vad har hon med Mikael Svenssons försvinnande på Kullaberg att göra?

”Trøllabundin eri eg, eri eg” sjunger Färöarnas mest kända sångerska på ett NRK-filmklipp från 2013. Lustigt att just de raderna skulle ha sådan enorm påverkan inte bara på mitt skrivande, utan faktiskt på hela tillvaron.

Kópakona är boken som egentligen inte skulle finnas. Men efter att av en slump alltså ha blivit hjälplöst ”trøllabundin” vid havet, himlen och berget fanns det inget annat val för mig än att berätta. Tvillingbröderna Mikaels och Valters historia balanserar på gränsen mellan saga och sanning, det är lika mycket en djupdykning ner i barndomens 1970-tal som en fiktiv(?) resa till Färöarna. Eller något helt annat, för den som orkar läsa mellan raderna.

Romanen (jo, det är en roman från pärm till pärm) är sprungen ur en huvudlös förälskelse i ett land jag aldrig har besökt, i ett språk jag inte talar och i vyer jag knappt trodde fanns. Tills jag i mitt sökande efter substitut en dag plötsligt stod på ett blåsigt och folktomt Kullaberg och insåg att den geografiska platsen inte alls spelar någon roll, och att det bara är känslan som räknas.

Känslan är förvånansvärt stark längst ut på Kullahalvön. Jag är inte den förste att påpeka det, säkert inte heller den siste. Och om det inte märks även i ”Kópakona – Kullabergsmanuskriptet återgivet i sin helhet” skulle jag bli rätt förvånad.