Hans Svensson föddes den 14 november 1966 i Åstorp i Skåne. 1988 bosatte sig han i Ljungbyhed, en liten lantlig ort vars invånare och bebyggelse kraftigt kommit att prägla flera av hans historier.
Det här är ingen biografi i egentlig mening, utan snarare en kort sammanfattning av den kreativa och minst privata delen av Hans Svenssons liv:

Om musiken
Fram till 2006 var allt musik. Eller åtminstone nästan allt. Främst handlade det om elektronisk dito, i synnerhet av det filmiska - och möjligen bombastiska - slaget. Den grekiske kompositören Vangelis var otvivelaktigt en av husgudarna, liksom syntikonerna Depeche Mode i början av "karriären" som hemmamusiker var det.
Det blev många projekt av mycket varierande kvalitet, för att uttrycka sig finkänsligt. Byrålådorna är fortfarande bokstavligen proppfulla av gamla kassettband med inspelningar gjorda på 4-kanalig portabandare i sann experimentell och amatörmässig anda. Och där - i byrålådorna - bör de sålunda förbli.
Runt millennieskiftet förändrades scenen radikalt: jag började samarbeta med min lillebror Per och nu skedde alla inspelningar i datormiljö. Efter några trevande försök bildades elektropopbandet Cyclotron, vilket visade sig bli det mest ambitiösa musikprojektet hittills. En och en halv CD och ungefär 6 år senare bestämde vi oss för att lägga ner bandet. Per gick vidare till andra mer framgångsrika musikaliska experiment och jag bestämde mig för att för en gångs skull göra något jag trodde mig vara bra på.

Om "Bengt i koma"
Med hjälp av en bättre begagnad laptop började jag skriva "Bengt i koma" på försommaren 2006. Det var ännu ett av mina "kreativa experiment" och som sådant naturligtvis en ren chanstagning. Jag hade nämligen inte en aning om ifall jag kunde skriva tillräckligt bra för att någon skulle vilja läsa det färdiga resultatet, och än mindre visste jag om jag skulle klara av att slutföra ett så stort och omfattande arbete som en hel roman. Men jag minns att det faktiskt kändes både lätt och naturligt att skriva - som om orden i stort sett kom av sig själva.
Jag skrev hela sommaren under det att jag formligen tryckte i mig Hemköps päronkakor(!), ryade på yngste sonen och hans stojande lekkamrater, samt var allmänt frånvarande när min fru försökte konversera mig. För första gången befann jag mig i "drömlandet" på allvar, och jag hade inte för avsikt att komma ut i första taget.
Sent på hösten var jag klar. Och konstaterade förvånat och kanske en aning stolt att jag faktiskt hade lyckats avsluta mitt litterära försök! Och dessutom på ganska kort tid, vilket var ännu en nyhet i den Svenssonska skaparverkstaden. Som en jämförelse kan i förbigående nämnas att Cyclotrons första CD tog mer än 4 år av petigt petimäterskruvande att färdigställa...
"Bengt i koma" trycktes 2007 i 25 sönderfallande exemplar och såldes uteslutande till välvilliga vänner och bekanta. Några av dessa hävdar fortfarande (och totalt obegripligt) att den är det bästa jag skrivit.
Det är den emellertid inte, snarare tvärtom. "Bengt i koma" är och förblir ett experiment - ett trevande och ganska tafatt första försök till författande. Vilket vid genomläsning tydligt framgår, och alltså är anledningen till att något nytryck (ofta efterfrågat) aldrig kommer att ske. Däremot finns boken tillgänglig som gratis e-bok, för den som exempelvis har en läsplatta eller dator och älskar att frossa i nybörjarmisstag och vulgärt språk.

Om "Det obrytbara mönstret"
2007, några månader före utgivningen av "Bengt i koma", började jag göra lite försiktig research för det som skulle komma att bli "Det obrytbara mönstret". Från början hade jag tänkt mig en sorts hoppfull reinkarnationsberättelse med historiska inslag á la den amerikanske psykologen Brian L Weiss, men ju mer jag läste på desto allvarligare och sorgligare blev det. Och plötsligt stod jag där, inte som jag tänkt med en spännande och kanske lite skruvad historia med någon soldat från slaget vid Helsingborg 1710 i centrum, utan med ett olycksdrabbat och förvånansvärt levande syskonpar som fullständigt vände upp och ned på hela min tillvaro.
Under ungefär ett år kollade jag historiska fakta, skrev och grät om vartannat. De sista vackra, förfärliga kapitlen kom till i skenet av stearinljus under tidiga, råkalla morgnar och blåsiga, blöta novemberkvällar. När redigeringen slutligen var klar i april 2008 var jag känslomässigt slutkörd och totalt tömd på all kraft. Skillnaden mot "Bengt..." var verkligen enorm, inte bara ifråga om arbetsinsats utan också beträffande de personliga kostnaderna. Bland mycket annat lärde jag mig att författande kan vara ett veritabelt äventyr när det är som bäst. Engagerande, spännande och mycket, mycket smärtsamt.
Det obrytbara mönstret är kanske ingen fantastisk bok, men den förändrade mig. Och den betyder fortfarande oerhört mycket, både symboliskt och som ett sorts privat historiskt dokument. Med den blev det förlutna en del av min vardag, och de två olyckliga syskonen en glänsande liten glasbit med vassa kanter och hörn som skaver och skär varje gång jag plockar fram den. En läsare påstod att romanen var "en sann känslostorm". Jag tror att jag dessvärre blir tvungen att hålla med.

Om "Erik Johannesson"
Ungefär en och en halv månad före "Det obrytbara mönstrets" boksläpp började jag skriva prologen till nästa berättelse. Min tanke var att den skulle bli ett mellanting mellan "Bengt" och "Mönstret"; en hybrid mellan överdriven dratta-på-ändan-humor och nattsvart tragik. Fast kanske med måtta, i båda fallen. Resultatet blev istället en sorts bibel, samt ett förvånat och av allt att döma ärligt menat "wow!" från en av provläsarna.
"Erik Johannesson" var egentligen klar redan innan jag började skriva den. Trodde jag. Nå: ramarna var naturligtvis under kontroll, precis som med "Mönstret" - är de inte det blir det förstås bara sorglig repris på "Bengt...". Men den här boken har ändå mer än någon annan levt sitt eget liv, eller rättare: karaktärerna i den har i allra högsta grad själva dikterat sina påhittade öden.
Boken bygger till hälften på en gammal tankelek, och till hälften på fritt skenande fantasi. Min roll har egentligen bara varit att skriva ned det de olika personerna i berättelsen har sagt och gjort medan jag småleende och inte så sällan förvånat betraktat dem. Jag har alltså mest suttit med som en osynlig tjuvlyssnare med vildsint knattrande fingrar över tangentbordet på min mini-PC; en korrespondent ohjälpligt fast i det nu kusligt välbekanta och alltmer levande "Drömlandet"...
"Erik Johannesson" utspelar sig i huvudsak i de ickeexisterande orterna Risbyslätt och Klätten samt på den närliggande Sydåsen. Hela handlingen kretsar kring just Erik och de sällsamma händelser hans närvaro ger upphov till. Men den är också en (mestadels) platonisk kärlekshistoria, en politisk och religiös samhällssatir, samt ett kärleksfullt lustmord på min egen hembygd och dess invånare. Men framför allt är den en sorts stillsam äventyrsroman om en man som inte passar in i det moderna samhället, och har en enastående förmåga att göra något åt det.
Att skriva Erik Johannesson" - som i slutändan blev 791 sidor lång, mer än dubbelt så lång som de föregående böckerna - kostade mig ungefär 20 månaders hårt och disciplinerat arbete; om jag skulle ha gett efter för tillfällig leda eller lust att göra något annat skulle det aldrig ha gått. Epilogen slutfördes i april 2010 och redigeringen tog genast vid. Provläsarna fick sina manuskopior i december samma år, och i september 2011 - ganska exakt 3 år efter att jag började skriva boken - gick den äntligen i tryck. Jag vågar i skrivande stund faktiskt påstå att den utan tvivel är det bästa jag någonsin åstadkommit. Alla kategorier! Och den oroande och sorgliga frågan som därmed dyker upp är om jag överhuvudtaget kommer att kunna överträffa den, eller om allt hädanefter bara kommer att bli sämre...

Hans Svensson, september 2011

Helsingborgs Dagblad, 22 oktober 2011 Läs >>

Lokaltidningen, 19 oktober 2011 Läs >>

Lokaltidningen, 8 december 2010 Läs >>

Helsingborgs Dagblad, 27 februari 2010 Läs >>

Lokaltidningen, 26 april 2009 Läs >>