De flesta av stadens byggnader var vid den här tiden ganska nya eftersom nästan allt rivits under skånska kriget 1676, då danskarna behövde fritt skottfält för att skydda försörjningslinjen mellan slottet på landborgen och skeppsbron. Spår finns fortfarande efter detta, eftersom dagens stortorg senare anlades på platsen för denna linje. Förödelsen var i alla fall total och endast ett fåtal byggnader skonades; Jacob Hansens hus och Mariakyrkan är två exempel på detta. Resten av stadens bevarade gamla hus, exempelvis Gamlegård och Henckelska gården är alla av senare datum.
Dåtidens stadsbebyggelse såg inte ut som dagens. Husen var lägre, oftast bara ett par våningar höga och inte sällan utan både den överdådighet och lyx som präglade de få rika borgarnas hus. Även här framstår Jacob Hansens hus som ett lysande exempel på den senare kategorin; det var inte vem som helst som hade råd att bo så. Inte ett enda av de mera ”normala” husen har bevarats åt eftervärlden.

Det pratas mycket om lervälling i ”Det obrytbara mönstret”. Var inte gatorna stenlagda? Jag har inte hittat några uppgifter om vare sig det ena eller det andra, men möjligen var en del av gatorna belagda med kullersten. Å andra sidan var Helsingborg en liten stad med begränsade resurser, och det är därför inte särskilt svårt att föreställa sig att de flesta av de smala gatorna och gränderna saknade beläggning. Ännu 1880, 170 år senare, kunde flera av de större gatorna tidvis förvandlas till lervälling eftersom stenläggning saknades, vilket den här bilden tydligt visar.

 

”Springkällan” fanns verkligen, och den ligger mycket riktigt strax norr om Henckelska gården. Men om stadens invånare verkligen blev förgiftade av dess vatten är osäkert. Dock förefaller det inte otroligt med tanke på en av massgravarnas placering; något hundratal meter öster om källan och kanske 20 meter högre upp på landborgen. Man kan ju fundera på vad som händer med grundvattnet under en sådan grav… Å andra sidan har det påpekats för mig att döda kroppar inte sprider sjukdomar eller kan förgifta vatten, så hur det verkligen förhåller sig med den saken låter jag vara osagt. Sant är i varje fall att epidemier drog genom staden vid denna tid och senare även den fruktade pesten, men den återkommer jag till längre fram. I de stadshistoriska hallarna på Dunkers kulturhus kan man förresten se en del av fynden från nämnda massgrav.

Slottet på landborgen, eller ”Tornvången” som området vid dagens Slottshagen kallades, hade rivits ner av svenskarna efter skånska kriget, men själva centraltornet fick stå kvar. Dock var det närmast en ruin; hela tornkrönet liksom översta delen av trapphuset var raserat.

Det fanns inte så många utfartsvägar på den här tiden. En av de få som fanns följde den urgamla vägen ”Strömmen” och letade sig upp genom en av ravinerna i landborgen där det redan fanns viss bebyggelse. I dag går det en gata i denna ravin, närmare bestäm Nedre Långvinkelsgatan.
Där staden tog slut passerade vägen en port (Ängelholmsporten, belägen strax väster om dagens Bomgränden) och fortsatte sedan slingrande över de många kärr och våtmarker som omgav staden på dess östra sida. Möjligen skulle man kanske med lite god vilja kunna kalla denna landsväg för dåtidens E4…