Nedanstående text fanns med i det manus de två första provläsarna fick, men till den tredje var den bortplockad. Den färdiga texten är bearbetad åtminstone en gång till, varför denna möjligen ter sig aningen slarvig.

Bortredigerat ur kapitel 3. En oväntad hemkomst

Att ta sig ombord på en av Scandlines färjor samtidigt som man försöker baxa med sig en ytterst ovillig ölkärra visar sig vara svårare än Petter föreställt sig. Trots att han hört både en och annan historia om den sortens särskilda vedermödor från skilda personer och därför borde vara mentalt förberedd. Men så är det här i världen; vi tror inte på saker fullt ut förrän vi tvingats uppleva dem på egen hand och då faktiskt inser att allt det vi hört verkligen är sant. Fast värre.
Men det är klart, det finns ju förstås människor som har tagit för vana att överdriva bara för att göra sig märkvärdigare än de är, och om man har råkat ut för många av den sorten är det ju inte så konstigt om man blir lite skeptisk efter ett tag.
Man kan ju förstås tycka att Petter borde ha anat oråd när han och Anders anlände med färjan från Helsingborg tidigare på dagen och tvingades ”asa” med sig nämnda kärra medelst nedåtgående rulltrappa. Men otroligt nog skänkte inte Petter den saken en tanke, det vill säga att om man måste åka ner för en rulltrappa när man anländer med båten, kanske det inte är helt otroligt att man måste åka upp när man ska i andra riktningen.
Tyvärr är det så att det är många andra människor som också har tänkt sig att åka tillbaka till Sverige samtidigt som Petter och Anders. Vilket komplicerar situationen något, eftersom de båda resenärerna som aningslöst siktat in sig på den uppåtgående rulltrappan som leder rakt in i avgångshallen verkar ha missat en i sammanhanget inte helt obetydlig detalj. Nämligen att nämnda rulltrappa tydligen inte klarar av att lyfta en överlastad ölkärra.
Eller det kanske snarare är så att rulltrapporna har gått sönder så många gånger av främst svenskars oerhörda överlast att Scandlines tröttnat på att bekosta säkerligen dyra reparationer och därför helt enkelt förbjudit dylik trafik i sina rulltrappor.
Man har passat på att förbjuda hundar att åka också, men det kan väl inte vara på grund av vikten, eller?
”Man kanske är rädd för animaliska föroreningar…” tänker Anders något irriterat. Petter för sin del tänker ingenting eftersom han har fullt upp med att kämpa sig genom kön som bildats bakom dem när de tvingas vända och gå emot folkströmmen för att istället försöka ta sig fram till hissarna som är belägna mitt emellan de upp- och nedgående rulltrapporna.
Det går inget vidare, och Petter får be om ursäkt flera gånger för att han råkat köra över någons tår eller knäat en tungt lastad tygkass i vilken det klirrat oroväckande. Ilskna blickar och en och annan trött kommentar får han också, men det är han så van vid från sina elever att han inte nämnvärt reagerar på det.
Till sist kommer de i alla fall fram till hissarna och får efter en stunds frustrerande köande äntligen åka en våning upp. När de stiger ur hissen stängs precis då dessvärre dörrarna till den flera hundra meter långa korridor som leder ut till själva färjorna, och så blir det till att vänta igen. Men det är inget stort problem, eftersom Anders är en utmärkt historieberättare och gärna underhåller med en eller annan anekdot från sin ungdom i just denna för honom så välbekanta miljö. Och dessutom går färjorna så tätt att man inte behöver vänta längre än tjugo minuter innan man blir insläppt på nästa.
”En gång för inte så länge sedan åkte jag över med min mamma” säger han med ett kort skratt som antagligen antyder att minnet är av det lustigare slaget, ”och då blev hon tagen i tullen.”
Petter nickar intresserat.
”Det lustiga är att hon är den där speciella typen av äldre kvinna som verkligen ser ut som om hon tog det där med att bli pensionär på fullaste allvar. Du vet, plisserad vit kjol och grått hårdpermanentat hår och alltid utrustad med svart handväska.”
Petter flinar. ”Jag känner till typen.” medger han utan omsvep.
”Hon är en sån där människa som aldrig i hela sitt liv gjort något olagligt. Bara en antydan om att någon ens hyste minsta lilla misstanke i den riktningen skulle lätt få henne att gå i taket. Och det kan jag garantera, det vill ingen som är vid sunda vätskor. Och så var det då den där gången när hon blev tagen i tullen.”
”Men man gör väl stickprovskontroller, det är väl inte så konstigt?” frågar Petter med lyfta ögonbryn. ”Det måste hon väl veta om hon bor här nere och åker över ofta?”
”Jo visst, men det roliga var sättet hon blev tagen på. Och var.”
”Jaha?”
”För det första: hon blev tagen här, på den danska sidan. Det händer nästan aldrig, och OM det händer är det uteslutande knark man är ute efter. Det visste så klart min mamma, precis som alla andra som såg henne bli indragen i tullbåset av en något hårdhänt kvinnlig tulltjänsteman.”
”Och då trodde hon att folk skulle ta henne för en knarksmugglare? En tant i vit plisserad kjol och grått krylligt hår?” ler Petter medlidsamt.
”Vänta så ska du få höra! Den danska tulltjänstemannen, eller kvinnan ska man kanske säga, slet väskan ifrån min mamma och glodde ilsket ner i den samtidigt som hon sade något som lät som en grov förolämpning på danska.”
”Och det var?” undrar Petter förväntansfullt.
”Slæpp tasken!” Här måste Anders göra en kort paus eftersom han måste fnittra klart innan han fortsätter. Petter väntar tålmodigt medan han ser att kön nu börjat röra sig något som en följd av att dörrarna som leder in till landgången nu åter öppnats.
”Hihihi, först blev min mamma helt mållös, antagligen både av skam och ilska, och sedan när hon fick tillbaka sin väska - för det fick hon så klart - blev hon så förbannad att hon ryckte den ifrån tullaren, knäppte den hårt och mycket bestämt och slog den sedan rakt i skallen på henne!”
”Slog din mamma tullaren i skallen med väskan?” säger Petter halvt road, halvt förskräckt. Han undrar i sitt stilla sinne vad som hade hänt om han gjorde detsamma. Polishämtning antagligen.
”Visst, och en del av det roliga var att danskan inte gjorde en min eller ens rörde sig när ”tasken” träffade henne. Och inte nog med det. Min mamma kände väl att skymfen var så stor att hon måste platta till den oförskämda danskan verbalt också, så hon vräkte ur sig det värsta hon kunde komma på på danska.”
”Och det är…?”
”Haha! Det är så dumt! Det är den vanligaste förmodade förolämpningen på danska som man kan höra på vilken jäkla skolgård som helst i Skåne. Men jag tror nog att det är osäkert om en äkta dansk tar den på så stort allvar.”
”Ja?” Petter räcker över sin biljett till kontrollanten som klipper varenda en av alla de tusentals som passerar honom varje dag och ser inte oväntat oerhört uttråkad ut.
”Din danske skiderøv!” säger Anders glatt medan han lämnar över sin biljett till den sure biljettklipparen, som inte verkar bry sig särskilt mycket om ifall den barnsliga förolämpningen är riktad mot honom eller någon annan.
”Ja, ja, tusind tak…” säger han bara och suckar tungt som om han hört just den kommentaren hur många gånger som helst. Fast oftast från fulla svenska femtonåringar.
Men nu ser Anders lite bekymrad ut.
”Nej! Alltså, jag menade inte dig, det var bara…”
Men han har redan förts för långt fram i den oresonligt framflytande kön för att biljettklipparen ska kunna höra hans tafatta ursäkt.
”Det var ju en rolig historia, särskilt det där sista!” säger Petter glatt. Kanske lite för glatt, för Anders ser inte lika road ut.
”Det roliga hade jag inte kommit fram till än.” påpekar han aningen surt. ”Det jag tyckte var mest skoj med den där historian var att hon inte var den enda tanten de plockade in den där gången.”
”Inte?”
”Nix. Jag såg dem ta in två till strax efter min mamma, båda med vit plisserad kjol och grått hår. Någon hade säkert tipsat om avancerad narkotikasmuggling, medelst gråhårig tant. Och vad lär vi oss då av detta?” undrar Anders retoriskt. Och då är Petter snabb, fast det är tydligt att Anders varken förväntar sig eller vill ha något svar.
”Att du inte tänker försöka smuggla knark i vit plisserad kjol?” säger Petter lite för snabbt.
Anders tittar på honom med både förvåning och ogillande. Sedan nickar han stumt och kommenterar inte saken mer. Det är inte så kul när någon stjäl ens poäng, även om den inte är särskilt rolig.