Kuriosa

Boktitel

Under i stort sett hela skrivperioden, åtminstone fram till sista kapitlet, hette boken Som i en sång med Vera Lynn. För att förstå det fyndiga med en sådan titel måste man veta vem Vera Lynn är, nämligen en brittisk sångerska särskilt aktiv under andra världskriget. Hennes största "hit" är sången We'll Meet Again från 1939, en titel som faktiskt skulle kunna passa bra även på min bok.
Nå, hur bra denna titel än kunde tänkas beskriva bokens innehåll var den väl ändå något långsökt, varför arbetsnamnet förpassades till papperskorgen till förmån för den mer lätthanterliga titeln Obrytbara mönster som till sist blev Det obrytbara mönstret.

 

Vera Lynn
 

Karaktären Petters favoritsång

På sidan 26 i boken sjunger Petter på en av sina favoritsånger medan han rakar sig. I den slutgiltiga versionen blev det ovanstående sång (We'll Meet Again) eftersom jag tyckte att det måste finnas något spår kvar av arbetsnamnet, men från början var det Stormy Weather som man kan lyssna på här i en version från 1943. Vill man hellre höra den andra låten, We'll Meet Again, gör man det här.

 

Återanvända karaktärer

En idé som jag har tänkt göra bruk av även i fortsättningen är att återanvända gamla karaktärer från tidigare böcker. I Det obrytbara mönstret dyker två personer upp från Bengt i koma, men bara som bifigurer som egentligen inte påverkar berättelsen nämnvärt. I Erik Johannesson däremot, spelar Calle med C (också från Bengt i koma) en avgörande roll.

 

Det obrytbara mönstret i verkligheten

I boken finns en karaktär som kallas knäppa Klara, eftersom hon är tämligen insnöad på new age i dess allra vidaste bemärkelse. Samtidigt är hon den som åtminstone för mig blivit mest levande eftersom jag mött henne på riktigt. Efter att jag skrivit klart boken.
Jag minns inte var jag såg henne eftersom jag blev så tagen av att möta en av mina romanfigurer livs levande, men hon var i det närmaste perfekt; se beskrivning av henne i kapitlet Knäppa Klaras gåva. Underlig känsla, men glad blev jag eftersom hon är min favoritkaraktär i boken.
Och som om inte detta vore nog har jag varit på plats i Jönköping för att själv se efter var Klara bor någonstans (d v s min Klara, inte den jag mötte). Alldeles nere vid Vätterstranden finns huset hon bor i, och det kan beskådas på bildsidan.

 

Jag själv som romanfigur

Som ett litet skämt passade jag på att skriva in mig själv på ett ställe i boken. Än så länge är det bara en enda läsare som har lyckats hitta mig!

 

Bortredigerad text

När man skriver upptäcker man ibland att man tagit i lite för mycket. I det här fallet var det ett stycke Danmarksresa som togs bort, eftersom texten inte förde fram historien överhuvudtaget. Bort med den alltså. Och läs här, om ni orkar.

 

Redigerad text

Det är fullt möjligt att det finns författare som är så säkra att de skriver en hel bok från början till slut utan att gå tillbaka och redigera innehållet. Den priviligierade skaran tillhör dessvärre inte jag, vilket skulle synas alltför väl om jag släppte ifrån mig en oredigerad text. Klicka här för ett mycket talande exempel.

 

Prologen kommer först, eller...?

Boken var så gott som klar för tryck när jag insåg att det fattades något. Känslan av att den borde börja i en helt annan ända än den vid det tillfället gjorde blev så stark att jag skrev till en prolog avsedd att lämna läsaren frågande och med en otrevlig känsla av att något skulle sluta olyckligt. Bokens början är alltså skriven långt senare än allt det andra under en sen kväll i juni 2008 med Wolfsheims "Wundervoll" på repeat i lurarna, gammal syntare som man är.
En sak man faktiskt kan se i texten om man är uppmärksam är hur låtens refrängtext avspeglas i det som sägs om den kvinnliga namnlösa karaktären...

 

Kasserade omslag

När manuset var ute på provläsning tog jag tillfället i akt att göra några omslagsidéer. De hängde med ända tills det var dags att trycka boken, men byttes ut eftersom de inte funkade färgmässigt.

Det första förslaget, misstänkt likt omslaget till Bengt i koma. Tanken var förstås att försöka få fram någon sorts spökbild, som en illustration till kapitlet Ansiktet i spegeln.

 

Samma ansikte igen, men nu med Mariakyrkan i bakgrunden. Meningen var att använda en bild jag själv hade rättigheterna till (vilket jag inte hade till ansiktsbilden), och därför var det här bara en tidig modell av det riktiga omslaget.

 

Det färdiga omslaget, trodde jag. Det vill säga tills jag såg hur det blev i tryck. Tanken var väl god, med ett halvt genomskinligt ansikte framför Mariakyrkan. Men funkade det inte så var det inget annat att göra än att börja om. Resultatet blev det färdiga omslaget.
(Ägaren till spökansiktet heter för övrigt Märit och ställde ytterst motvilligt upp på bild. För att få lov att använda henne på omslaget var jag tvungen att lova att det inte skulle synas att det var hon, och det gör det ju inte, eller hur?)

 

<< Tillbaka

 

© Hans Svensson 2011