Om bakgrunden till berättelsen

Den här berättelsen kom till därför att jag ville visa att det förflutna aldrig är långt borta, utan tvärtom ständigt finns med oss på ett eller annat sätt. Inte bara i form av kulturlager eller synliga minnesmärken, utan även inom oss själva i en rent bokstavlig mening.

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av det som idag kallas "stora nordiska kriget" i början av 1700-talet, och då särskilt de svenska karolinernas framfart i Europa. Men det var först på våren 2007 som jag blev medveten om hur nära den här delen av historien fanns, när jag började leta material till min nya bok.
Grundidén var att två olika tider skulle bindas ihop via en kärlekshistoria med inslag av reinkarnationstro och vissa spökerier. Samtidigt skulle jag passa på att berätta en bit lokalhistoria, nämligen med utgångspunkt i slaget vid Helsingborg 1710, som jag hade en knappast mer än diffus bild av. Så var det alltså tänkt, men det visade sig snart bli framförallt mer känslomässigt komplicerat än så.

I mars/april 2007 fann jag de första oroande artiklarna om denna som det skulle visa sig ytterst olyckliga tid för folket i Helsingborg. Katastroferna fullkomligt staplades på varandra på ett sätt som jag först inte trodde var möjligt, men ju mer jag läste tvingades jag inse att allt detta faktiskt inträffat på just de platser och gator jag så gott som dagligen trampade runt på, och där någonstans blev det omöjligt att inte berätta min historia ur de olyckliga borgarnas perspektiv och således låta den militärhistoriska delen vara.
För att komma ännu närmare historien besökte jag en del platser av särskilt intresse i Helsingborg, t ex de stadshistoriska hallarna på Dunkers kulturhus. Jag minns att jag stod en god stund och betraktade några rostiga och krokiga hästskor som grävts upp ur en massgrav vid Nedre Långvinkelsgatan, väl medveten om hur de hamnat där. Det var minst sagt obehagligt.

Fast värre blev det när jag började skriva. Plötsligt fanns mina huvudpersoner bara där, i stort sett färdiga från början. Människor av kött och blod, som om jag verkligen känt dem och kanske älskat dem i en annan tid: jag visste hur de såg ut, vad de hade för personligheter och dessvärre - deras oblida livsöden. Det var alltså bara att sätta sig ner och börja skriva, men det skulle otvivelaktigt visa sig att det kostade på. Jag skrev periodvis nästan maniskt, och ständigt med en känsla av personlig förlust och kuslig inblandning, nästan som om jag själv varit med.
Efterhand som jag knackade in den sorgliga berättelsen i min dator intalade jag mig att jag måste ha blivit en sentimental jäkel som satt och snörvlade över sådant jag själv hittat på. För det hade jag väl...?

När det första utkastet till den färdiga boken skulle ut på provläsning i december samma år stod det klart att jag fått ihop en berättelse som var lika sorglig som grym. Fast på ett vackert vis, åtminstone enligt min egen smak. Historien om syskonparet Johan och Anna var berättad, och jag hade visat på de möjliga konsekvenserna av tron på reinkarnation. Dessutom hoppades jag ha kastat ut en liten livlina åt dem som på ett eller annat sätt fastnat i sorg och mörker: möjligheten att återförenas med dem man älskar mest. Det är enligt min mening det vackraste i hela boken.
Efteråt kunde jag bara konstatera att skrivandet förvisso hade kostat mig en hel del snorande och blöta ögon, men det kändes definitivt värt besväret.

Jag ville verkligen skriva den här boken. Eller också - vilket så här efteråt underligt nog känns troligare - var det boken som ville att jag skulle skriva den. Vilket lär jag väl aldrig få veta. Men å andra sidan: spelar det egentligen någon roll?

<< Tillbaka