Folket i Helsingborg inser snabbt att man nu har nya herrar, och bara någon dag efter landstigningen sänder man en delegation till danskarna och ber dem ta staden under sitt beskydd. Rykten går om att staden ska brännas av svenskarna, och man ber att den ska beskyddas av ”en formidabel garnison”, vilket nådigt beviljas. Det blir till och med så att kungen själv inkvarteras hos rådmannen Herman Schlyter i Henckelska gården.
Hur livet i Helsingborg var under den här tiden kan man bara fantisera om, men troligen behandlades befolkningen med respekt; danskarna hade ju kommit som befriare och inte som en plundrande fiendehär! I linje med detta var man noga med att poängtera att alla förråd som samlades in för den danska härens räkning inte var att betrakta som plundring. Istället betalade man för allt som samlades in, åtminstone till en början. Det var ovanligt och tydde på goda avsikter. Dock uteblev betalningen efter ett tag, och många bönder ilsknade till och var inte längre så villiga att förse danskarna med vad de behövde.

Slaget vid Helsingborg

I slutet av februari 1710 hade hela den danska hären dragit sig tillbaka till Helsingborg efter ett till en början ganska framgångsrikt fälttåg genom ett vintrigt Skåne. Man hade varit uppe vid Kristianstad och vänt, men därefter retirerat till Helsingborg eftersom man fruktade att Stenbocks armé, som nu vuxit sig lika stor som den danska, skulle marschera ner över Rönneå till Kävlingeån och därmed skära av de danska försörjningslinjerna. Detta lyckades inte eftersom den danska armén hann tillbaka till sitt viktiga brohuvud innan Stenbock satte sin plan i verket. Istället jagade han efter med största hast och slog natten till den 28 februari läger vid Fleninge.
Dagen därpå avtågade den svenska armén mot Helsingborg för att om möjligt besegra danskarna i ett enda avgörande slag. Hela den danska hären stod redo utanför stadens befästningar i nord-sydlig riktning eftersom man förväntade sig att fienden skulle komma längs Ängelholmsvägen, men då det var mycket dimmigt kunde man inte se att den svenska styrkan mot all förmodan kom norrifrån. Vid middagstid började dimman lätta och först då upptäckte förbluffade danska befälhavare att den svenska fienden höll på att ställa upp i slagordning rakt i den danska vänstra flanken.

Snabbt beordrade den danske befälhavaren Jørgen Rantzau omgruppering, varpå hela den danska armén vreds upp mot den antågande svenska. Artilleriet, som hade placerats på Ringstorpshöjden (där minnesstenarna står idag), fick förstärkt skydd av både infanteri och kavalleri.
Den första stridskontakten skedde vid Brohuset mellan kavalleristyrkor. Här gick det i slagets inledningsskede ganska bra för danskarna, men snart skulle läget komma att förändras.

Jørgen Rantzau deltog själv aktivt i slaget, vilket gjorde att en stor del av de danska styrkorna stod utan ledning. Det resulterade i att man helt enkelt inte kunde hålla emot den kraftiga svenska framryckningen, och när den danska högra flygeln gav upp och flydde in mot Helsingborg följde snart den vänstra efter, och då var nederlaget ett faktum. För att ge de retirerande styrkorna en chans att komma undan stannade de danska elitstyrkorna Gardet och Grenadjärskåren kvar och räddade på så vis många danska soldater från att förföljas och göras ner, men förlorade själv många män. En av de många som sårades denna dag var den danske befälhavaren Rantzau, som fick en kula genom lungan.
Kvar på slagfältet stod Magnus Stenbock och den svenska armén som segrare; Skåne var räddat åt Sverige.

Mer om detta finns att läsa i Clas-Göran Isacsons utmärkta bok "Vinterbrand - fälttåget i Skåne vintern 1709-1710 och slaget vid Helsingborg".

Det danska återtåget

Dagarna efter slaget trängdes resterna av den danska styrkan med borgarna inne i det belägrade Helsingborg. Det gick inte att ta sig ut, och kapitulation var uteslutet. Enda möjliga vägen till räddning var över sundet och det bestämdes att allt manskap skulle skeppas över så fort som möjligt. Detta komplicerades av att ett svenskt kanonbatteri placerats nära stranden vid Pålsjö och därifrån besköt alla båtar som seglade till eller från staden.
Snart stod det klart att man på sin höjd skulle hinna evakuera soldaterna, materiel och hästar kunde man omöjligt få med sig hem. Att tvingas lämna kvar allt detta var en stor olycka, men det skulle vara än värre om dessa saker föll i svenska händer, varför allt måste förstöras. Alla insamlade förråd vräktes ut på gatorna, kanonerna förnaglades och uppemot 6000 hästar slaktades. För att göra det så svårt som möjligt för svenskarna, lämnades de uppskurna hästkropparna på gator, i källare, på vindar och i brunnar. Detta var en medveten strategi, eftersom det vid den här tiden ansågs ytterst orent att hantera döda djur; man visste att ingen frivilligt skulle vilja ta hand om de ruttnande kadavren.
Magnus Stenbock löste problemet genom att tvinga fattiga fiskare och bönder att begrava kropparna i massgravar eller tippa dem i havet, under hot om avrättning av deras familjer. Men skadan var redan skedd, farsoter drog genom staden och många blev sjuka.

Pesten

Under det följande året drabbades hela landskapet av hungersnöd. Kriget hade gjort att åkrarna stod osådda och det blev mycket svårt att få tag på mat. Som om inte dessa lidanden vore nog, drog dessutom en pestepidemi fram över landet detta olycksår. Ännu fler blev sjuka och många dog, så många att man blev tvungen att lägga dem i en massgrav utanför staden. Idag ligger en minnessten på platsen, graven finns under en rabatt i Slottshagen i centrala Helsingborg.
Alla dessa olyckor hade kraftigt decimerat befolkningen, och Helsingborg hade inte återhämtat sig befolkningsmässigt förrän i mitten på 1800-talet, nästan 150 år senare. Så långt sträckte sig alltså efterverkningarna av det sista danska försöket att återta den förlorade östra tredjedelen av riket.
Man kan nog utan att överdriva påstå att detta var en de värsta katastrofer som någonsin drabbat Helsingborg under dess 900-åriga historia. Hur många av dagens helsingborgare vet det?