Erik Johannesson är - kort uttryckt och med en tämligen stor underdrift - Gud. Han är med andra ord inkarnationen av en varelse hemmahörande på tillvarons samtliga sju plan, eller snarare: han är dessa sju plan. Vilket han inte får klart för sig förrän mot slutet av berättelsen, och då som genom en lycklig (men förstås välplanerad) tillfällighet. Dessförinnan har han hunnit med att göra mycket som han senare kommit att ångra; mycket som lätt skulle kunna kvalificera honom till den föga eftersträvansvärda titeln "mörkrets furste".
Idén till honom föddes kanske redan 1983, när jag var elev på Klippans gymnasieskola. Med på skolbussen åkte ibland några udda personligheter, antagligen på väg till någon sorts dagverksamhet. En av dem - en lång, mörkhårig, mager man med orolig blick som av outgrundlig anledning kallades "Slårpa-Jesus" av en del elaka och korttänkta gymnasister - fick mig att fundera på vilken gestalt en återfödd frälsare skulle välja. Tänk om någon av de där ständigt hånade människorna faktiskt skulle bära en gnutta gudomlighet inom sig? Hur skulle världen i så fall reagera? Och hur skulle de själva reagera när de väl förstod vad de var? Och kanske viktigast av allt: vad skulle de göra med sina "förmågor"...?

Elektra är en av bokens mest centrala karaktärer. Hon kompletterar Erik och lyfter fram hans sanna jag på ett sätt ingen annan skulle kunna. Hon är dessutom - i likhet med Erik men henne själv ovetande - en varelse hemmahörande på ett mycket högre plan, och som sådan hans ständiga följeslagerska. Erik själv hävdar att hon i några av hennes tidigare inkarnationer kallat sig Maria från Magdala, Khadidja, Rukmini och Atossa; alla nära följeslagare till religionsinstiftare eller gudomliga väsen.
Karaktären Elektra Ström bygger på en verklig vänskap, medan hennes vuxna jag - Elektra Svedenbrandt - är en helt fristående vidareutvecklig av barnet Elektra.

Calle med C

Varelsen som kallar sig Calle med C är på många sätt en välkänd mytologisk figur, fast i lätt förklädnad. Samtidigt är han en återvunnen och omarbetad relik från Bengt i koma, där han för övrigt stoltserar med det övertydliga efternamnet Mephisto. Riktigt så djävulsk som i Bengt är han emellertid inte i Erik Johannesson, men likväl en kraft som inte skojas bort i första taget. I boken jämförs han med färjkarlen Charon vars uppgift det är att föra de dödas själar över floden Styx, men själv kallar han sig gärna Osiris - den gud som i fornegyptisk mytologi härskade över de döda. Sanningen är väl snarare att han är en sorts hjälp-ande som ska se till att "vilsegångna medvetanden" förs i trygghet upp till nästa plan. En uppgift han tycks vara lite trött på med tanke på vad han ber Erik om...

Vindsspöket Knut

Vindsspöket Knut är en bikaraktär vars enda syfte är att illustrera Eriks säregna intåg på andeutdrivningsarenan. Men han är också något annat - nämligen en återvunnen, tidigare opublicerad spökhistoria som innehåller skuggan av ett skruvat eko av verkliga omständigheter...
Innan jag började skriva romaner ägnade jag mig ibland åt att författa korta, inte särskilt allvarligt menade noveller. En av dessa handlade om en man som drabbades av svåra och spöklika hemsökelser; knackningar på fönster och dörrar, dörrhandtag som trycktes ner av sig själva, mörka skepnader som syntes i speglarna, föremål som flyttades runt etc. En av de kusligare händelserna var när ett par ljus oförklarligt deformerades på ett sådant sätt att det såg ut som om någon med mycket varma händer kramat dem och sedan lämnat kvar tydliga avtryck av fingrar i stearinet. Exakt samma spökeri drabbar hemkunskapslärarinnan Helena i Erik Johannesson. Resten av det hon utsätts för i sitt spökhus är visserligen också direkt hämtat från den där gamla novellen, men just ljusincidenteten är extra intressant. Varför? Jo, därför att min egen mamma - tro det eller ej - råkade ut för exakt samma sak. Vid ett tillfälle plockade hon fram ett par ljus som hon andlöst förevisade mig, och hon svor på att ljustakarna de suttit i inte varit placerade i solen eller på något annat varmt ställe. Jag trodde henne eftersom hon inte brukade ljuga för mig, och det såg verkligen mycket konstigt ut: det fanns tydliga märken efter grova fingrar i stearinet, som om någon gripit om ljusen och värmt sönder dem med bara händerna. Och värst av allt - det hade hänt med fler ljus. Men bara i just de där ljusstakarna...
Så blev det där lilla familjemysteriet först till en detalj i en novell och sedan till en del i en roman. Mer om detta kommer så småningom i ett blogginlägg.

Risbyslätt Kickerz

Risbyslätt Kickerz är ett sorgligt gäng sysslolösa ungdomar som försöker fördriva sin tid med att irritera andra människor. De är småkorkade med ungdomens självklara rätt (ungdom med därtill hörande egenskaper brukar som tur är gå över) och faller därför på eget grepp när de aningslöst ger sig på Erik i bokens prolog.
Precis som så mycket annat i denna berättelse har de en verklig motsvarighet, nämligen ett moppegäng jag själv haft vissa kontroverser med. (Vid något tilllfälle blev jag bryskt tillsagd av bokens Danne att "Gå himm!" och inte lägga mig i sådant jag inte hade med att göra, när jag försökte sätta stopp för slentrianmässig och idiotisk skadegörelse.) Resultatet av mötet med Ljungbyheds egen mopedburna ungdom blev Risbyslätt Kickerz - en sorglustig odyssé i ungdomligt högmod med tillhörande pubertalt oförstånd. Och ja: ibland möter jag dem i byn - den illvilligt blängande Danne, den grisnäste Tunnan och den aparmade Monkey. Det är trots allt lite rörande...

Naturligtvis finns de på riktigt - Eriks "förband" som underhåller publiken strax innan han och Elektra äntrar den flytande scenen på Torssjön. Dessa tre rutinerade kvinnor bygger sitt underhållande på värme, fräckhet, fyndiga sångtexter, musikalitet och drift med sig själva. Och fast deras budskap vid en första anblick inte ligger på det filosofiska planet har jag svårt att se vem som bättre skulle kunna förbereda publiken för "Världarnas Herre". Därför har de sin givna plats i berättelsen om Erik Johannesson.

Läs mer om Madaroarna >>