Kuriosa

(För er som läst ut Erik Johannesson. Varning för spoilers!!!)

Boktitel

Att välja titel till Erik Johannesson tycktes länge oförskämt enkelt - tills det verkligen var dags att göra det. De visade sig nämligen vid en smula eftertanke att alla tillsynes fyndiga förslag förargligtvis avslöjade själva kärnan i boken, mer eller mindre uppenbart. Eller vad sägs om Mästaren, Förklädd gud eller Skåne-Jesus?
Alltså fick det mer intetsägande arbetsnamnet upphöjas till att bli bokens slutgiltiga titel - Erik Johannesson.


Musik

Musiken är inte central i Erik Johannesson, men den är ändå ständigt närvarande. Ibland finns den där som en drivande komponent; ibland bara som illustration till en sinnesstämning. Vad var det egentligen Kerstin hörde när hon dansade med Johannes på Djupe Skrevas utedansbana? Vad var det Felix spelade för Erik hemma i hans pojkrum, det där som lika gärna kunde ha varit ett utbrott av gudomlig "svärta"? Och vad lyssnade jag själv på medan jag skrev? På musiksidan finns allt samlat:

Läs mer >>


Karaktärer

Karaktärerna i Erik Johannesson är ett kapitel för sig, och det skulle antagligen ta alltför stor plats att redogöra i detalj för vars och ens ursprung och underliggande betydelse. Ändå går det inte att låta bli att berätta om några av dem:

Läs mer >>


Platser

Miljöerna i Erik Johannesson finns till stor del på riktigt, även om de heter helt andra saker än i boken. Och det går utmärkt att se flera av dem i verkligheten - om man bara vet var man ska leta.

Läs mer >>


Namnet Johannes/Johannesson

Varför denna synbara fixering vid namnet Johannes, kan man ju undra? Sanningen är att det är resultatet av en förenkling i manuset. Från början hette Erik och hans familj Nilsson i efternamn. Ture och Ellen Nilssons dotter Kerstin Nilsson mötte alltså den mystiske Johannes, blev gravid och födde sonen Erik Nilsson. Som vuxen upptäckte Erik emellertid sitt sanna ursprung via sin mors anteckningsböcker och valde vid början av sin exil på Sydåsen att byta ut Nilsson mot Johannesson - Johannes son.
En onödig detalj, tyckte provläsarna. Alltså togs namnet Nilsson bort ur berättelsen, men efternamnet Johannesson blev kvar eftersom det redan var så inarbetat att jag tyckte att det var för svårt att byta ut.


Lynchningen på Stentorget i Klätten - ett sorgligt historiskt lån

Pöbelns mord på Erik på Stentorget i Klätten är inte som man kanske kunde hoppas en helt och hållet påhittad episod. Tvärtom bygger den till stora delar på en välkänd händelse som gått till historien som en lika brutal som tragisk skamfläck - det Fersenska mordet i Stockholm 1810. Den som kan sin historia känner därför omedelbart igen flera utmärkande och gemensamma drag: mynten som kastas mot offret, den våldsamma och planerade upptrappningen med hjälp av utplacerade provokatörer, polisens (eller militärens) passivitet trots att de ser vad som händer, det hänsynslösa rivandet och slitandet i offret (Erik: får hästsvansen avryckt; von Fersen: får örhänge, kläder och ordnar bortslitna), dödsmisshandelns brutala avslutande genom att någon hoppar jämfota på offret (Erik - på bröstkorgen; von Fersen - på magen). Dessutom tillkommer Eriks sista ord ("Jag vet inte vad jag har gjort för att ni ska behandla mig så här!") som ett makabert eko av Axel von Fersens "Jag vet inte vad jag gjort folket emot för att bli så här behandlad".
Kontentan blir i båda fallen att människor förskräckande lätt kan förvandlas till rasande vilddjur, vilket i Erik Johannesson även antyds genom den lilla gula klisterlapp som hittas i Elektras kvarlåtenskap många år senare. På dess ena sida finns Eriks sista meddelande till Elektra, och på andra ett hastigt nedrafsat citat lydande "Människan är ande. Likväl har hon tagit plats i ett vilddjurs kropp och tillägnat sig vilddjurets alla drifter". Civilisationens fernissa är florstunn. Och hur kan en sådan sak tydligare åskådliggöras än genom en pöbels blinda raseri?

Läs mer om Fersenska mordet >>
Köp Axel von Fersen av Herman Lindqvist (Bokus) >>


Erik Johannesson - en rent biblisk historia

Det kan väl knappast ha undgått någon att det tidvis finns stora likheter mellan Erik Johannesson och de fyra evangelierna i bibeln? Det är förstås ingen tillfällighet: en av målsättningarna med Erik Johannesson var att skriva ett sorts nytt evangelium med utgångspunkt i nutid, med modernt språk och med en gnutta humor. Fast på ett ömsint och ärligt menat sätt utan att göra sig onödigt lustig över den privata (och förhoppningsvis) sansade religiositeten. Eller ateismen. Eller agnosticismen. Eller...
Finns det någon motsvarighet i bibeln till Eriks tillblivelse, till hans reklamförakt och till hans framträdande vid Torssjön? Givetvis, och mycket tydligare än ni kanske anar:

Läs mer >>


Det sista framträdandet vid Torssjön

Bedövande vackert: som om den flytande scenen befann sig mitt i en stjärnhimmel av fladdrande små ljuspunkter som reflekterades i det spegelblanka, kolsvarta vattnet; en naturens egen amfiteater med akustik som inte överträffades ens av de finaste katedraler eller konsertsalar. Låter det för bra för att vara sant? Det är det egentligen inte - om man bortser från det faktum att de som brukar stå på flotten ute på sjön bara är "vanliga" artister och inga inkarnerade gudomligheter. Allt annat är däremot bara en beskrivning av hur konserterna på Odensjön strax utanför Röstånga i Skåne brukar vara. Rekommenderas starkt till dem som vill uppleva en smula gudomlighet i vardagen.

Läs mer om Odensjön >>
Kultur i natur (arrangeras av Röstånga Turist- och Hembygdsförening) >>
Madaroarna - den självklara förebilden för Eriks tre "publikuppvärmare" >>


Mästaren och Profeten

I Erik Johannesson finns en tydlig blinkning i riktning mot Kahlil Gibran och hans bok Profeten från 1923. Under mötet vid Torssjön (se ovan) öppnar Eriks gamle antagonist Ronny frågestunden med orden "Tala till oss om förlåtelse, Mästare". Just den här ordvändningen är en direkt stöld - alternativt ett oskyldigt lån - från Profeten, där nästan alla frågor formuleras på exakt detta sätt: "Så sade Almitra, tala till oss om Kärleken. Och han lyfte sitt huvud och såg på människorna, och det kom en tystnad över dem."
Vitsen med att använda det där lättigenkännliga sättet att ställa frågor var att locka fram en känsla av högtidlighet och vördnad inför den Erik är. Det var också ett fräckt litet skämt riktat till dem som någon gång läst Gibrans klassiska verk och säkert skulle känna igen det poetiska sättet att uttrycka sig.

Läs mer om Kahlil Gibran >>
Köp Profeten av Kahlil Gibran (Bokus) >>


Agnus Dei - den rättroende församlingen som öppet motarbetar "Gud"

Agnus Dei med pastor Arne Johansson i spetsen representerar den bokstavstroende och fullständigt förblindade religiösa tron, vilket bevisas av att man inte känner igen "Gud" ens när man har honom mitt framför ögonen. Församlingen Agnus Dei är inte avsedd som en drift med något speciellt samfund, utan bara som en sorglustig visualisering av den huvud- och kompromisslösa tro som är så vanlig bland människor som funnit den enda och absolut heliga "sanningen"; alltid i trygg vetskap om att alla andra självfallet har fel.
"Agnus Dei" är latin för "Guds lamm" och syftar på Kristus i egenskap av mänskligt offerlamm. Det är också namnet på Samuel Barbers "Adagio för stråkar" (stråkkvartett op. 11, sats 2) i körversion, vilket för övrigt är ett stycke som det lyssnades flitigt på under skrivandet av "Det obrytbara mönstret". Samma stycke förekommer som soundtrack i filmer (Platoon, The Elephant Man m fl) och spel (Homeworld). Det är dessutom känt för att ha framförts bland annat på prinsessan Grace's av Monaco och Albert Einsteins begravningar.

Lyssna på Youtube >>


Provisoriska bokomslag

Under skrivandet av Erik Johannesson fanns då och då behovet av någon liten bild som skulle symbolisera den ännu inte färdiga boken. Det är dessa absolut icke seriöst menade omslag som visas här nedan. De tre första från vänster är från augusti 2009, de två sista från mars 2011: